Jag läste boken ”El Choco”, skriven av Markus Lutteman. Boken handlar om Jonas Andersson som växer upp i Kungälv som ligger cirka två mil norr om Göteborg. Under hans ungdomsår började han så att säga att umgås med ”fel folk”, vilket med tidens gång genererade i ett användande av diverse droger. Efter vissa ekonomiska problem gällande avbetalning av en skuld erbjöds Jonas att åka till Bolivia och ordna hem en leverans med droger till Sverige. Han gick med på affären. Tyvärr slutade det illa. Han fastnade i tullen, togs hand av polisen och hamnade på det ökända fängelset San Pedro i huvudstaden La Paz. Innanför murarna finns inga lagar. Vakterna är korrumperade, man är tvungen att köpa eller hyra en cell och det är helt enkelt så att det är pengarna som styr det samhälle som finns inne på fängelset. Jonas har det väldigt svårt i början. Han vet inte om ens han kommer överleva de närmaste dagarna för han är omgiven av mördare, pundare, pedofiler. De värsta brottslingarna hamnar på San Pedro. Efte en viss tid har han fått bra inflytande hos sin omgivning och detta tack vare att han gått runt och hotat folk med stryk om de gör sig på honom. Jonas kan göra det tack vare sitt stora och lite skräckinjagande utseende. För att som så kallad ”gringo”, utlänning, komma till ett bolivianskt fängelse slutar inte allt för sällan med döden. Men innan han skulle flyga hem och smuggla knarket tillbringade han ett par veckor i väntan på klartecken från de som hade hand om affären. Under den tiden träffar han Deysi, en inhemsk tjej som han fattar tycke för, vilket senare blir ömsesidigt. Deras relation utvecklar sig till ett intimt förhållande där Deysi besöker Jonas och sover över på fängelset. Det inträffar ständigt oroligheter, bråk och mord inne på anstalten.
Jag tycker att Lutteman, reporter på Dagens Nyheter skildrar denna historia på ett fantastiskt sätt. Han balanserar väldigt bra mellan det skönlitterära och dokumentära. Avsnitt där Jonas egna tankar och tillvaron beskrivs blandas med kapitel som skriver om bakgrundhistorier som har koppling till personer som vistas i Jonas omgivning. Det märks tydligt att Lutteman har gjort en grundlig research. Man får läsa en hel del om Bolivas historia, hur kriminaliteten ökat och hur drogerna vuxit till att bli en mångmiljard verksamhet. Jag har lite svårt att riktigt bestämma mig för om boken är litterär journalistik eller journalistisk litteratur, men skulle i slutändan säga att det är litterär journalistik. Det är en skildring av verkligheten, men det språk Lutteman använder sig av är långa stunder mer anpassat till att vara skönlitterärt. Det präglas av ett ganska högt tempo och ett rappt berättande. För mig personligen tycker jag att det inte finns några direkta nackdelar. Att få ett uppslag i DN skulle inte räckt för att berätta denna historia och därför anser jag att det inte var mer än rätt av författaren att skriva en hel bok om Jonas Anderssons öde. Som jag tidigare nämnde, så blir mixen av det skönlitterära och det dokumentära effektiv. Intresset för det som sker inne på fängelset byggs upp på grund av den sjuka miljö som Jonas vistas i, samtidigt ger berättelserna som berör historia och andra människor på fängelset ett större djup och ”mer kött på benen”. Gällande graden av sanning är jag inte särskilt kritisk till det hela. Folk kanske tycker att jag är blåögd, men jag har svårt att se att saker eller händelser skulle vara påhittade i boken. Författaren kan möjligtvis göra vissa tillägg för att ”krydda” historian, men när Lutteman satt och skrev så tror jag att man som journalist vill förmedla den sanna historian. Min inställning till ”New journalism” är för det mesta positiv. Jag har tidigare läst böcker skrivna på samma sätt och har uppskattat dem, både innehållet och hur språket har varit.
måndag 2 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller med om att man inte har någon anledning att betvivla bokens historia. Sedan är det givetvis så att boken "kryddas" som du uttrycker det, det vill säga att man väljer ut de bästa bitarna och struntar i andra. Sedan kan man ju välja att vinkla händelser på olika sätt också. Hur som helst en bra bok.
SvaraRaderaJag stämmer för det första in i hyllningskören av boken. Riktigt bra är den.
SvaraRaderaEn anledning till varför jag tycker så är just som du skriver "mixen av det skönlitterära och dokumentära". Jag får en sann, gripande historia presenterad på ett medryckande sätt samtidigt som jag får mycket information om både fängelset och landet Bolivia. Det blir en skön blandning av nytta och nöje som jag gillar starkt.
Du skriver att det inte hade räckt med ett uppslag i DN för att beskriva historien, och jag är övertyggad om att det stämmer. Men om platsbrist i dagstidningen är orsak till skrivandet av en bok; vilka händelser har då inte rätt att publiceras inbundna? Fast jag tror att du vet det, det här var helt enkelt en spännande historia värd att berätta.
SvaraRaderaNu har jag ju inte läst boken och har därför inte så mycket att kommentera om angående inlägget.
SvaraRaderaMen visst är det så att den här typen av böcker är riktigt bra och roliga att läsa. Här får man helt enkelt lita på författaren att det är en sann historia vilket han, i egenskap av journalist, tydligen har bedömt att så är fallet. När tidningsmediet inte räcker till får historien tryckas i en bok, det borde inte per automatik trycka ner sanningshalten. Nyheter vinklas ju även i tidningen..